Jag är bara trött...

Hur ofta säger vi inte: ”Jag är bara trött.”

Som om det vore något litet. Något som går över med en helg, en sovmorgon eller en semester. Jag hade en period i mitt liv då jag sa det nästan varje dag. Jag sa det till andra, men framför allt sa jag det till mig själv. För jag ville så gärna tro att det inte var något större. Att jag bara behövde vila lite mer.

Innerst inne visste jag. Det här var inte vanlig trötthet. Det var något annat.

Det började med sömnen. Jag vaknade på nätterna och kunde inte somna om. Jag låg och stirrade i taket och försökte tvinga kroppen att slappna av, men den gjorde inte det. Och när jag väl somnade igen vaknade jag tidigt ändå med en klump i bröstet och en stress i kroppen som om jag redan var sen, trots att dagen knappt hade börjat. Stressen var i kroppen så fort ögonen öppnades.

Jag minns hur jag ofta tänkte: ”Det är bara mycket nu, när helgen kommer blir det bättre.”

Men helgen kom och energin kom aldrig tillbaka. Det som gjorde mest ont var att jag började tappa mig själv. Jag glömde ord mitt i meningar. Jag kunde gå in i ett rum och stå där helt blank och undra varför jag ens gick dit. Jag kunde läsa samma mening om och om igen utan att förstå vad jag läste. Det var som att hjärnan inte längre hade kraft att sortera, tänka eller hålla fokus.

Någonstans där började skammen smyga sig in. För jag kände mig dum, som om jag tappat intelligens. Som om jag inte längre var jag.

Sen kom humöret. Jag blev lättirriterad på ett sätt jag inte kände igen. Små saker kunde kännas som attacker. Någon som ställde en enkel fråga kunde få mig att vilja skrika. Ibland började jag gråta utan att förstå varför. Inte för att något särskilt hänt, utan bara för att allt var för mycket.

Det var som att mitt nervsystem stod helt naket och kroppen den började prata på sitt sätt.

Jag fick spänningsvärk i nacke och rygg. Tryck över bröstet. Yrsel som kom och gick. och huvudvärk som satt hårt. Hjärtklappning som kunde slå till när jag satt still. Magproblem som aldrig riktigt gav sig.

Jag minns så tydligt känslan av att kroppen var stressad även när jag låg i soffan, kunde inte slappna av i min egen kropp. Det värsta var att återhämtningen aldrig räckte. Jag kunde sova, men jag blev inte piggare. Jag kunde vila, men batteriet laddade aldrig. Jag kunde försöka ta det lugnt, men det hjälpte inte. Det är en speciell sorts hopplöshet i att göra allt ”rätt” och ändå känna sig helt tom. Tillslut slutade jag även sova och då började jag också dra mig undan.

Inte för att jag inte tyckte om människor eller för att jag var deppig. Jag orkade helt enkelt inte. Jag orkade inte prata. Jag orkade inte svara. Jag orkade inte skratta. Jag orkade inte vara social. Jag ville bara få vara ifred.

När det var som värst blev jag känslig för allt.

Ljuset i affärer blev för starkt. Ljud blev för högt. Folk som pratade samtidigt gjorde mig stressad på riktigt. Det kändes som att kroppen inte hade något filter kvar, som om allt gick rakt in och bara skavde.

Jag tror många känner igen den där känslan av ”sirap i hjärnan”.

När man inte kan tänka klart. När man inte kan ta beslut. När man inte ens kan förklara vad som är fel man bara vet att något inte stämmer.

Det som är så farligt med den här typen av trötthet är att man ofta fortsätter ändå, man biter ihop, man skäms, man försöker vara duktig.

Jag gjorde det också. Jag försökte vara stark när kroppen egentligen bad mig sluta.

Det jag önskar att någon hade sagt till mig då är att du behöver inte krascha helt för att det ska räknas. Du behöver inte ligga i sängen och inte kunna resa dig. Du behöver inte vara sjukskriven för att få lov att säga: jag mår inte bra. Det räcker att du känner att du håller på att försvinna från dig själv.

För det är där många fastnar, i ett mellanläge.

Där man fortfarande fungerar. Fortfarande tar sig till jobbet. Fortfarande fixar vardagen. Fortfarande ler och svarar ”det är bra” när någon frågar.

Men där livet inte känns som ett liv.

Jag hade testat så mycket. Jag åt bra. Jag försökte träna. Jag försökte vila. Jag försökte meditera. Jag försökte göra allt det där som ”ska hjälpa”. Men ändå blev jag aldrig riktigt bra. Det var först när jag började förstå vad stress och utmattning faktiskt gör med kroppen som jag fattade.

Stress dränerar inte bara mentalt utan även fysiskt. Den tömmer kroppen på byggstenar. Den påverkar hormonerna. Den påverkar nervsystemet. Den påverkar återhämtningen. Den påverkar matsmältningen. Dn påverkar allt, allting hör ihop.

När kroppen får för lite näring, för lite återuppbyggnad, för lite stöd då spelar det ingen roll hur mycket du försöker tänka positivt eller ”ta en promenad”. För kroppen har inget att bygga med. För mig var verkligen näring den pusselbiten som fattades.

Det var där det vände, när jag började med näringsprodukterna började jag få tillbaka klarheten, orken och lugnet.

Inte över en natt, inte på en vecka men steg för steg. Wn dag slog det mig jag känner igen mig själv igen.

Om du:

• vaknar på natten och känner dig stressad

• har sömn som inte ger återhämtning

• känner hjärndimma och glömska

• har kort stubin eller är nära till gråt

• har värk, yrsel, hjärtklappning eller magproblem

• känner att helgerna inte räcker

• drar dig undan socialt eller känner att ljud och ljus nästan gör ont då vill jag att du ska höra detta:

Du är absolut inte lat. Du är verkligen inte svag. Du är inte trasig trots att det känns så., det går att laga. Du är trött på riktigt.

Kroppen försöker bara få dig att lyssna och om du vill ha hjälp så finns jag här.

Under hela 2026 erbjuder jag gratis rådgivning för dig som vill förstå din kropp bättre och hitta en väg tillbaka.

Du behöver inte ens boka ett samtal om du inte orkar. Du kan börja med att skriva några rader.

Vill du boka en tid direkt så gör du det här:

https://johannaslivsstil.se/kontakt

Skriv bara hur du mår. Vad du känner. Vad du misstänker. Jag hjälper dig att sortera, du behöver inte ha en plan. Du behöver bara känna att du inte vill ha det så här längre.

Kram Johanna