När sommaren ska vara härlig men kroppen säger något helt annat!

Sommarlov och semester. Jihooo… nu ska det vara mysigt, lugnt, återhämtning, sol, glädje.

Eller hur?

Men för många blir det inte alls så.

Det blir stress istället, kaos ibland, för lite sömn, för mycket ljud och för många som behöver en samtidigt.

Du står där mitt i allt och försöker få ihop det.

Kanske med barn som har olika behov hela tiden. Kanske med en kropp som redan är trött innan dagen ens börjat. Kanske med en hjärna som bara skriker “det är för mycket”.

Jag känner igen det där så väl. När jag var som mest utmattad kunde sommaren bli allt annat än vila.

Det var som att allt bara blev högre, ljuden, kraven och förväntningarna.

Barn som bråkar, skrattar, ropar, vill saker samtidigt… och jag blev helt slut bara av att försöka hänga med.

Jag är ljudkänslig i grunden, men då… det var något helt annat. Alla ljud skrek i mitt huvud.

Det var som att jag hörde allt, hela tiden och som om hjärnan aldrig fick vila en sekund och då blir man inte den där lugna, tålmodiga personen man önskar att man var.

Man blir kort, trött, ibland arg, ibland bara tom och irriterad.

Att sitta där och låtsas funka, det pratar man inte så mycket om. Hur man kan sitta i ett samtal och inte riktigt vara där.

Man ler, nickar, säger “mm”, “okej”, “jaha”… men inuti är det bara brus.

Jag blev riktigt bra på det ett tag, för bra.

Att se normal ut, att låta som att jag hängde med men till slut går det inte längre.

Då orkar man inte spela spelet mer.

Jag började gå undan när det blev för mycket, stänga in mig en stund, gå ifrån, lägga mig även om livet pågick runt mig, ibland stanna hemma istället för att gå på saker, ibland bara försvinna in i tystnad.

Och ja… ibland blev det också för mycket hemma.

Då fanns det inget annat än att avbryta allt en stund.

Sen alla de där “du ska…”

Du ska börja arbetsträna, du ska djupandas, du ska meditera, du ska träna lagom, du ska tillbaka till jobbet snart och samtidigt ska du vara lugn, tacksam och positiv.

Alltså… det är för mycket ibland.

För när man redan är slut i kroppen så blir “du ska” bara ännu en grej som trycker ner.

Jag började istället fråga mig själv:

Vad klarar jag idag? Inte vad borde jag klara, utan vad går faktiskt.

För mig började förändringen i små, nästan löjligt små saker.

• Djupandning när jag knappt orkade.

• Meditation i några minuter som först kändes omöjligt.

• Träning utan prestation, bara för att få andas.

Det var inget stort skifte över en natt, det var långsamt, rörigt och otydligt.

Men det gick ändå framåt.

Jag vet att det kan låta konstigt.

Men jag är faktiskt tacksam idag för att jag gick igenom min utmattning.

Inte för det som gjorde ont utan för det som förändrades efteråt. För jag hade inte varit där jag är idag annars.

Inte haft det jag har idag, inte fått möta alla er, inte fått göra det jag gör nu.

Om du känner igen dig i något av det här så vill jag verkligen säga det här till dig:

Du är inte ensam i det här, inte alls och du är inte fel.

Du är bara överbelastad, för mycket har fått pågå för länge.

Om du vill dela din situation, ställa frågor eller bara skriva till någon som faktiskt fattar hur det kan kännas ibland så får du gärna höra av dig till mig.

Jag läser allt och jag svarar när jag kan.

Du behöver inte fixa allt själv, inte ens nu.

Kärlek, Johanna ❤️

Här finns jag: KONTAKT

Här kan du även anmäla dig till min maillista: MAIL