Detta är Linas historia

Jag och Lina började maila med varandra och pratade sedan i telefonen. Vi skrattade åt varandras historier och kände igen oss i varandra. Jag fastnade för Linas dialekt och för hennes enorma öppenhet och hjärtlighet. Detta är Linas historia!

Namn: Lina
Bor: Hälsingland
Ålder: 33
Familj: Make och två barn snart 5 och 7 år.
Hur länge har du varit sjukskriven för utmattning: Sedan den 7/9-17

För att börja från början har jag alltid varit en bekräftelsejunkie. Jag har alltid varit mina handlingar. Jag var en tuff "pojkflicka" som liten, med alla värderingardet innebär.

I skolan skötte jag mej och gjorde vad som förväntades. Min barndom var periodvis rörig och jag lärde mej snabbt att läsa av situationer och hitta lösningar på eventuella framtida problem och jag blev även en expert på att släta över problem som uppkommit.

Jag träffade min man när jag hade läst halva lärar-utbildningen och vi köpte efter dryga året ett hus. Huset var i stort renoveringsbehov och med det menar jag STORT som i "det-hade-varit-lättare-att-slå-ner-skiten-och-bygga-nytt-stort".

Men eftersom jag är en envis tävlingsmänniska som älskar att motbevisa teser så satte vi igång med renoveringen. På ett år hade vi i princip totalrenoverat ett 160kvm stort hus från grunden samtidigt som vi jobbade och studerade heltid.

När huset var färdigt blev jag med barn,  jag blev färdigutbildad och fick ett vikariat som lärare. I oktober 2010 när jag var i 7e månaden gick min mamma hastigt bort i en hjärnblödning, sen kom jul och sen kom sonen. Jag hoppade helt enkelt över sorgearbetet efter mamma och klev rakt in i rollen som mamma själv.

När sonen var 7 månader klättrade jag på väggarna hemma så jag och min man delade upp föräldraledigheten och jag började jobba på en ny skola. Pang så sprang tiden iväg och jag blev gravid igen och dottern föddes i mars -13.

Denna föräldraledighet hade jag planerat "bättre" så jag passade på att läsa in ett ämne till (ja, vi fick två fantastiskt snälla små barn som i princip bara åt och sov) och som krydda på det bestämde vi oss för att slå till och gifta oss den hösten så jag hade fullt ös.

Två barn, man och ett färdigrenoverat hus- perfekt. Men. Vi trivdes aldrig riktigt i huset så vi köpte ett nytt renoveringsobjekt inne i stan. Nu skulle vi totalrenovera ett nytt hus samtidigt som vi hade två små barn, bodde provisoriskt i en lägenhet och jobbade...

I samband med att huset blev färdigt och vi flyttade in bytte jag skola en gång till- och äntligen föll alla bitar på plats, hösten 2015. Vi trivdes i nya huset och jag hade hittat "min skola" att jobba på.

Jag har alltid varit aktiv och engagerad på olika sätt och runt jul 2015-16 hoppade jag på att leda gruppträning för vuxna 2 pass i veckan, jag ledde även barngymnastik i båda barnens grupper samt satt i styrelsen för en förening. Jag trivdes bra med det och eftersom jag älskar att ha fart och fläkt omkring mej projekt-leder jag även familjen och vårt sociala umgänge också.

Jag och min man har alltid varit jämställda och delat på det mesta i hemmet, men det sociala har varit min del.

Vi måste prata lite om läraryrket också.

Jag älskar att undervisa och jag är faktiskt riktigt bra på det. Men. Det är väldigt hög press både från elever, föräldrar, ledning och hela samhället. "Att vara lärare är att fostra framtiden" "Ansvar för nästa generation" "Ett livskall"... Det tär.

När resurserna saknas och du trollar med knäna dagligen utan att få de resultat du försöker åstadkomma. Skolan jag arbetar på nu är den bästa skolan jag arbetat på. Ledningen litar fullt ut på oss pedagoger och vi har deras fulla stöd.

Mina kollegor är vad jag skulle säga eliten och vi löser det mesta, vi fixar och trixar och gör allt i vår makt för våra elever- Men vi räcker inte till. Jag räcker inte till- Jag orkar inte trolla med knäna varje dag.

Det behövs resurser och pengar för att vi ska kunna göra vårt jobb till fullo. Detta är ett systemfel som går högt över allas våra huvuden.Hösten 2016 började jag få problem med ryggen, plötsligt började den smälla till och låsa sej- så jag stretchade, tränade mer och stretchade.

Jag var med i flera lärargrupper på Facebook där fantastiska kollegor delade med som om tips och idéer- Idéer jag ville men inte orkade genomföra efter allt trollande. Jag började plötsligt bli en arg och grinig mamma och fru,  men inväntade julledigheten eftersom jag nog bara hade lite mycket på jobbet.

Julen kom och gick men jag fortsatte att vara sur och grinig hemma. Plötsligt började en gammal fotbollsskada göra sej påmind i höger knä och jag fick börja stå över vissa övningar på träningen.

I februari-17 var vi i fjällen med tjocka släkten och jag fick ett akutaggressionsutbrott över en skitsak inför alla och jag skämdes ihjäl. Där och då förstod min man vad som höll på att hända.

På kvällen låg vi länge och pratade, jag grät och berättade om hur jag kände att jag höll på att tappa kontrollen över vad som hände på jobbet. Han var den som nämnde den berömda väggen där och då. Jag hörde vad han sa men likt en gås lät jag det rinna av mej.

Några veckor senare när jag hämtat barnen efter förskolan kunde jag inte koden intill vårt hus utan jag fick snällt be sonen låsa upp. Det fick bli vår tokiga lilla hemlighet. Jag har alltid gillar checklistor men plötsligt började post-it-lapparna ta över mitt skrivbord på jobbet.

Jag skrev lapp efter lapp men började ändå glömma saker. Mitt i perioden för utvecklingssamtal fick jag ett samtal om att sonen blivit sjuk på förskolan. I bilen på väg för att hämta honom ringde jag efter min pappa som lovade att komma in och barnvakta så jag kunde åka tillbaka och ha de inbokade utveckligssamtalen.

Hämtade sonen, väntade in pappa och åkte mot jobbet. Dröm om min förvåning när jag plötsligt insåg att jag var på parkeringen till Ica Maxi istället för på jobbet 10 minuter senare. Jag hade delmål för hela våren.

En helg i Sthlm med familjen i mars.

Kryssning med "brudarna" i maj.

En vecka med familjen på Menorca i början av juni.

Håkan Hällström mitten av juni.

SEMESTER!

Mål som fick mej att hålla lågan uppe och orka trolla vidare med knäna. Semestern kom och gick. Jag var fortfarande en ganska grinig och arg mamma men vi hade fantastiskt mysigt också. Jag var laddad inför kommande läsår och inspirationen var på topp.

Jag hade undersommaren läst in mej på en ny arbetsmetod som jag trodde (tror fortfarande) på och när eleverna kom var jag galet pepp- Det här skulle bli vårt år!

2,5 vecka in på terminen kom jag på mej själv med att sitta med eleverna i matsalen och med tårarna rinnande ner för kinderna. Det var den 7/9 och jag har varit hemma heltid sen dess. Min man blev inte ett dugg förvånad när jag gråtande ringde honom på jobbet utan svarade bara att det har han väntat på.

Jag fick hjälp på privatklinik via jobbet och jag var i chock när jag fått mitt första sjukintyg: Utmattningssyndrom.

Jag!? Hur?!

Jag har alltid sett mej som fördomsfri och jag tar alltid "de svagas parti" men ack som jag bedragit mej. Jag är full av fördomar- mot mej själv. När det plötsligt var mej det handlade om sög jag åt mej att negativt jag någonsin hört om utmattning. Allt jag försvarat och argumenterat emot. Jag kände Skam.

Denna vidriga känsla av skam. Jag hade misslyckats. Jag var inte övermänsklig. Jag hade gränser. Jag klarade inte av alla mina åtaganden. Ångesten var total och de första dagarna satt jag med telefonen redo att ringa en ambulans varenda minut jag var ensam.

3 månader in i min sjukskrivning har jag fortfarande inte fullt ut accepterat min diagnos. Ibland funderar jag på om det bara är något jag hittat på, varför jag nu skulle göra det...

Jag går i KBT-terapi med privat terapeut nu, men mitt behov av att säga och göra rätt begränsar mej. Jag vet inte vad som är återhämtning för mej- jag är 33 år och har aldrig befattat mig med återhämtning och vila. Jag vet inte hur det går till.

Jag fördriver tiden främst i soffan framför olika mer eller mindre givande serier.

Promenader är det tråkigaste jag vet och jag har rensat det allt som går att rensa här hemma. Dessutom har jag totalt projektstopp.

Min analys är att min utmattning beror på otroligt många faktorer. Det är inte bara jobbet, eller mina olika projekt. Det hänger ihop med den form jag stöpts i, och det tar tid att forma om. Skämtsamt brukar jag säga att jag "bara" ska ändra 75% av min personlighet så blir jag frisk sen.

Jag har tappat det mesta när det kommer till den sociala biten. Inte för att jag inte orkar eller vill utan för att jag är den som alltid styrt upp det sociala. Jag har försökt att nämna det för våra vänner och jag vet inte om det är av hänsyn till mej som de inte vill dra igång saker eller en kombination av att de också har fullt upp i sina liv.

Det är vad jag saknar mest från tiden innan jag blev utmattad-socialt umgänge. Min man har klivit fram och varit en klippa. Han stöttar mej till 120% vilket jag inte hade väntat mej. Han var en av de som hade åsikter om "väggen" tidigare och som jag argumenterat emot.

Att se det ske på så här nära håll har ändrat hans åsikter helt- handling före ord. Han är den som peppar när jag inte vet om jag får några pengar nästa månad, han är den som viker tvätten efter jobbet utan ett ord om att jag bara legat på soffan och han är den som håller om mej i soffan efter nattningen av barnen.

Jag har fantastiska vänner också som stöttar, men de är tyvärr utspridda i landet.

För några veckor sen kidnappade de mej och tog mej med på spa med övernattning- Så jäkla vackert gjort!

Jag ser inget ljus i tunneln än men jag vet att det kommer och jag ser fram emot det för efter allt jag läst och hört verkar ingen som drabbats önska det ogjort utan de verkar komma ut starkare och lyckligare och det ska jag också göra!

MVH Lina

Vill du berätta DIN historia? Skicka ett mail: johanna@johannaslivsstil.se


Du kanske också gillar

Kommentera

Din e-post kommer inte att publiceras

{"email":"Email address invalid","url":"Website address invalid","required":"Required field missing"}