Detta är Annika!

Hej!

För ca 15 år sedan utbildade jag mig till gymnasielärare i idrott & hälsa, jag utbildade mig även till massör, styrketräningsinstruktör samt Personlig Tränare.

 Det var riktigt roligt och givande, älskar att få människor att utvecklas, bli starkare och finna den motionsform som passar just dem. Ett stark minne jag har som idrottslärare: jag hade anmält en grupp elever en cykeltävling om 6 mil.

Vi hade tränat tillsammans och enskilt och vissa hade förberett sig enligt planen, andra inte. Dagen kommer och alla, vill jag minnas, var på plats med sina cyklar (dessutom en lördag). Vädret var okej, lite blåsigt kanske.

Alla drar iväg och allt går nog riktigt bra fram till 3-4 mil sådär, där börjar med märkas vilka som kanske inte riktigt har gjort sin träning. Dom första kommer i mål, riktigt trötta, men glada. Det tar nog ett par timmar till innan de sista kommer i mål och Oj Oj Oj vad dom är arga på mig, någon gråter nästan.

Ja dom är helt enkelt fly förbannade på att jag "lura" dem till att genomföra denna tävling. Allt jag säger till dem (låter bli att lyssna på alla svordomar) MEN NI GJORDE DET! NI BRÖT INTE, NI FULLFÖLJDE, NI ORKA HELA VÄGEN! Träffar eleverna på måndagen i skolan, vissa får gå baklänges nerför trapporna på grund av tuff träningsvärk.

Temperamentet hos de argaste är nu mycket lugnare och de säger mer med glimten i ögat att det "hatar mig", MEN ATT DE ÄR SJUKT STOLTA ÖVER SIG SJÄLVA SOM FAKTISKT CYKLA 6 MIL! Sånt får mig att må riktigt, riktigt bra! 

Jag arbetade på SATS som Personlig Tränare under flera år. Mycket handlade om att träna sig till starkare muskler, även om mycket handlar om mental stöttning till mina klienter. Jag arbetade mitt sista pass som Personlig Tränare när jag var i 8 månaden.

Efter det följde år som småbarnsförälder, helt underbart, men också riktigt jobbigt ibland. Jag sa till min sambo, eller grät ut att jag troligen hade fått en förlossningsdepression och han sa att då söker vi för det. Psykologen frågade mig vad som var jobbigast? Gråtande berättade jag att jag liksom inte hinner med att äta normalt, får inte sova ifred och kan inte träna när jag vill.

Jag fick till svar att jag hade fått barn och inte alls hade någon depression. Men såklart saknades/var jag tömd på vitaminer och mineraler, åt då inget speciellt tillskott som jag gör idag. 

Efter drygt ett år var jag tillbaka på min dåvarande arbetsplats som idrottslärare på en gymnasieskola. Det var skönt och kul att börja arbeta igen. Men efter ett tag försämrades allt, ekonomiska orsaker gjorde att arbetsförhållande blev sämre och sämre, jag började vantrivas.

Men var kvar pga vana, trygghet, bra arbetstider samt vad skulle jag annars hitta på? Det blev bara värre, börja vakna tre på natten, grubblade och visste inte hur jag skulle "individanpassa undervisningen" och kunna föra bra lektioner, med så stora grupper som jag fått.

Jag kommer faktiskt inte ihåg i vilken ordning allt hände. Men jag knacka på chefen/rektorns dörr en dag för jag behövde säga att jag inte orkar längre, men något vidare samtal blev det inte, jag mer satt där och grät.

Fick där och då gå till företagshälsovården, träffa läkare och psykolog. Blev sjukskriven för stress och kroppsliga symtom (som jag idag vet att det bara är stress) som överkänslighet i vänster kroppshalva. Fick göra undersökningar för att utesluta MS och borrelia bland annat.

Jag orkade inte med människor, och eftersom min kropp var stressad fixade den inte att träna. För som ni kanske vet är ju hårdare träning en form av stress för kroppen, som vi normalt klarar av och mår bra av. Jag blev bara sjuk/förkyld. Från att vara van att träna och må bra av det, känns inte en promenad på 40 min som träning, men det var sånt jag fick göra.

Det gick ett par år av sjukskrivning/deltidssjukskrivning. För drygt ett år sedan när jag arbeta 60% på skolan, kom så ytterligare försämringar. Det gick som en stöt genom min kropp när jag satt på utvecklingssamtal med min chef, och jag åkte hem, tänkte i en vecka, var både arg och ledsen, men riktigt högt stresspåslag. Åkte sedan till skolan efter en vecka och gick in till rektorn och sa upp mig, det var så skönt. Vad jag skulle göra istället???

Jag hade tre månader på mig att lösa det tänkte jag. 

Det som är så himla tragiskt och frustrerande när man är stressad är att saker man tycker om att göra och skulle vilja göra orkar man inte med, dessa blir inte heller roliga utan skapar också stress.

Flera år av stress sätter också sina spår i kroppen och i nervbanorna, kroppen får svårt att slappna av och man måste få den att lära om, hur det kan kännas utan stress. 

Men det har under denna perioden i mitt liv skett bra saker, pga min sjukskrivning för stress. Jag är en kreativ person och tänker att kan jag inte arbeta som vanligt, kan jag inte träna som vanligt utan bra blir sjuk så måste jag hitta på något annat som jag mår bra av, något?

Jag tog upp mitt fotande, gick en utbildning 92/93 till fotograf, då analogt. Jag anmälde mig till en kurs vid Sigtuna Folkhögskola i digital fotografering, mest för att komma igång igen. Det var verkligen toppen.

Jag gick promenader med min kamera och fotade samtidigt, det var så skönt och kravlöst. 

Utvecklade fotandet mer och mer och fick helt plötsligt in lite fotojobb, starta firma för nu två år sedan. Och så har det rullat på. Arbeta förra våren som fotolärare (tyvärr bara ett vick).

I höstas fick jag via nätet kontakt med Johanna, började följa hennes sida och blev nyfiken. Jag känner mig lite modern, men jag har fått en ny vän via nätet. Vi har faktiskt ännu inte träffats, men pratat flera gånger och skrivit till varandra mycket.

Jag fick tips av henne att börja äta tillskott av mineraler och vitaminer. Det har hjälpt mig ytterligare i mitt tillfrisknande. Jag känner mer kraft, även om jag har dagar (men vem har inte det?) då jag fortfarande får tänka, Annika ska du nu verkligen hitta på fler saker idag/denna vecka blir det då inte för mycket?

För det är väl baksidan av att gått flera år med stress i kroppen. Men hade jag inte blivit sjukskriven för stress hade jag kanske inte börjat med fotograferandet igen och hade då heller kanske inte kommit i kontakt med Johanna, vilket jag idag är väldigt glad över. 

Mitt nästa steg nu är att förena mina kunskaper och min kärlek till träning med näringsriktig kost och att som Personlig Tränare hjälpa andra. Ser verkligen fram emot den resan, 2018 kommer att bli så bra!

MVH Annika


Du kanske också gillar

Kommentera

Din e-post kommer inte att publiceras

{"email":"Email address invalid","url":"Website address invalid","required":"Required field missing"}